Annons


Jag har aldrig sett en sån liten människa vara fylld av så mycket rädsla och ångest.


När känslorna sköljer över en likt tsunamis omöjliga att väja ifrån. Som person är jag en känslomänniska utav rang. Men jag blir oftare arg än ledsen när känslostormarna slår till. Igår kom båda. Jag grät i omgångar och däremellan hade jag stunder där jag satt och skakade av ilska. Jag tittade ned på mina händer samtidigt som jag inte längre kunde kontrollera dess rörelser. Jag mådde illa samtidigt som jag kände mig starkare än någonsin. Kraften att vilja förändra. 

Annons

Anledningen var den här bloggen jag fann. Den vidrigaste, och viktigaste, bloggen på länge om inte någonsin. Lovisa som har lämnat tryggheten i Sverige för att flytta till Burma för att hjälpa flickor inom trafficking och prostitution. 

Jag kunde inte sluta igår. Jag läste och läste och till slut började jag läsa andra texter. Kanske från andra delar av världen. Där de berättar om andra människors livsöden. Med andra erfarenheter och berättelser att delge. Men alla med det gemensamma målet att vilja förändra.

Igår var jag förbannad. Jag insåg sedan att skriken inom mig inte bara handlade om världens ondska, utan också om allt det meningslösa. För ja, så mycket av det jag gör varje dag är så meningslöst i det stora hela.

Jag försöker varje dag mana till att vi ska vara snällare mot oss själva, mot varandra. Ni som följt mig länge vet hur jag vill se tjejer våga lika mycket som killar. Prata lika högt. Ta lika mycket plats. Att jag vill förändra. 

Men igår var det så tydligt. Jag gör inte tillräckligt. Så långt ifrån. Och då skrek jag lite. Gick ut och sprang tills jag blödde näsblod och till slut somnade av ren utmattning. För ja, så starka känslor var det. Och är det. Paniken i bröstkorgen. Hörni, var gör vi. Hur kan jag hjälpa? Kan ni inte maila mig. Jag behöver prata. Vi är säkert fler som behöver.

Jag har valt ut ett stycke bland alla de här extremt starka texterna. Det var efter jag läst det här som jag gick och spydde.
Det är mitt på ljusa dagen så det är inte så många här och de smutsiga betongbyggnaderna står tomma. Eller tomma är de ju inte. De små flickor som hålls inlåsta finns ju där inne. Eller så mycket som finns kvar av de.

Jag fortsätter gå och lite längre fram på gatan står en man som håller upp en skylt där det står “€1 Normal girl, €2 Beautiful girl”. Och där bakom, där uppe i fönstret får jag syn på dig. Jag har aldrig sett en sån liten människa vara fylld av så mycket rädsla och ångest förut. Din lilla kropp har samlat på sig sorg och trauma för ett helt jordklot. Dina bruna, enorma ögon skriker på hjälp och det gör ont att jag inte når dig härifrån. Du är två meter upp och det är ett galler emellan oss. 

Helt plötsligt försvinner ditt huvud från gallret och jag kan inte förstå vad som fick dig att försvinna så snabbt. Men det tar inte lång tid innan svaret når mig. “Condom or not, its your choice!”. Det är mannen med skyltens röst jag hör och bredvid honom står det en tjock man, med en alldeles för liten tröja, redo med pengar i handen. De pratar och gestikulerar och det sista jag hör är “Just tell me if she refuse do to anything and I will come help you.” Den tjocka mannen flinar och nickar lite lätt, gnussar sig om händerna och går sedan in i betonghuset. In till dig. Han har mord i blicken. 

Jag kan inte släppa dig. Jag kan inte släppa dina ögon eller dina små händer mot gallret. Jag måste få se dig en gång till, bara veta att du lever. Eller att din kropp lever borde jag kanske säga. Du dog ju för länge sen. 

Efter ett tag kommer mannen ut ur byggnaden igen. Han drar upp gylfen, torkar sig nöjt om munnen, slänger kvittot på marken och går därifrån. Han går mot friheten, men han lämnar dig bakom sig. Jag ser dina händer kommer fram mot gallret igen. Den här gången skriker inte dina ögon på hjälp. De är bara tomma, precis som du. Du kommer inte därifrån. Och du har gett upp.

Kommentera





Laddar